uppmärksamhetberoende
Jag har precis kommit fram till att jag är beroende av uppmärksamhet. Nu kommer min mamma skratta åt mig för hon har ju vetat detta sedan jag föddes och jag har fått höra det ett par hundra gånger också, inte bara utav mina föräldrar utan av vänner, släktingar, ibland till och med okända. Jag måste ha någon att prata med hela tiden, om det är i telefon, sms, msn eller in reality, HELA tiden.
När jag har tråkigt sätter jag på datorn, ingen rolig inne, nej då går jag igenom min kontaktlista och smsar de roliga. Folk måste tycka att jag är pest och pina ibland asså. Jösses, nej detta får vi lägga av med, mindre dator och minde mobil. Kommer aldrig lyckas när det gäller mobilen.. I Berlin hade jag ångest för att jag inte kunde ringa eller smsa, kände mig riktigt handikappad, jag måste ha min mobil bredvid mig 24/7. Så är det nog med de flesta tonåringar nu för tiden. Jag hade en diskusion innan jag åkte till Berlin med en kompis om just detta med mobiltelefoner. Tänk om dom bara skulle försvinna? Psyken skulle vara fullbokade av tonåringar som gått in i depression eller liknande. Jag hade gjorde det iallafall. Det är helt osannolikt va beroende man är av komunikation.
En dag ska jag försöka att vara utan, mobil, dator, tv och andra elektroniska prylar, se hur mycket jag klarar mig och hur mycket andra klarar sig.. Ska bli en roligt utmaning, säger till när detta ska bli av!
Någon mer än jag som känner såhär?
Du börjar bli vuxen när du själv inser att allt mamma har sagt är rätt :-D
